Han var känd som en brilliant skribent och knivskarp korrekturläsare. När vi gick på restaurang kunde han inte låta bli att läsa menyn med sin rödpenna. Krögarna blev lyckliga av hans spontana hjälpsamhet och vi andra skrattade gott åt hans oförmåga att släppa jobbet. Han kom alltid att hamna i centrum för sin kvicka humor och underbara förmåga att få andra att må bra.

Idag är hans ord satelliter som svävar runt i rymden. Hans eget kosmos. Blicken stirrar ut i tomma intet varje gång han försöker få syn på och fånga en satellit, ett uttryck, ett ord. För det mesta går det inte alls.

"Dina ord ... är bättre ... be-ramade", säger han och tittar på mig från rullstolen.

Jag förstår vad han menar. Mina ord håller sig inom ramen, jag har kontroll. Hans ord svävar fritt utanför alla ramar och strukturer. Ovilliga att låta sig infångas och styras.

Hans sjukdom har medfört att allt i hans huvud slagits i spillror. Inte bara ord och meningar.

"Är ... det där din?" frågar han och tittar på golvet framför oss.

"Ja, det är min fot. Här har du din", säger jag och tar i hans underben för att lyfta upp foten.

Kroppsdelarna har också blivit fritt svävande satelliter i hans rymdvärld.

"Om vi byter vid Slussen så sparar vi två minuter", brukade han säga när vi var ute på jobb. "Vi tar det långa benet före så hinner vi", sa han ofta. Som lantis kontrade jag skämtande med att fråga vad han skulle göra med all sin sparade tid. "Jag lägger dem på hög för kommande behov", skrattade han tillbaka.

Nu vet jag vad han har sin sparade tid till. Tomma timmar blir till tomma veckor som blir till år av ständig väntan i ett vårdboende som ägs av Carema. Väntan på vad då?

"D...et är ... snart... slut. Jag är ... snart nitti", säger han mödosamt.

"Fan heller, du är sextiosex. Det står i ditt pass" svarar jag.

Men en sak är alldeles glasklar. Den dag du tappar kontroll över ord och kroppdelar drar gamla vänner lika snabbt som en avlöning. Du blir ensam kvar med ett berg av sparad tid.

Uppsala den 29 januari 2012

Måndag. Lycklig måndag

Alla min vänner går till jobbet men inte jag

Måndag. Är just en  sån dag

Som alla andra hatar, men jag, jag mår  bra

När veckan drar igång

och andra går till jobbet

drar jag upp täcket igen.

Jag njuter av att slagga

ett par timmar till

Jag har slått dank sen åttiofem.

Måndag. Nu är det måndag

Det sägs att alla vill ha jobb

men ingen verkar glad

Så måndag blir bara en trist och vrång dag

Och att slita mellan åtta och fem

mår ingen bättre av.

Måndag, en dans- och sångdag

Jag sjunger när jag jobbar

för jag jobbar när jag vill och mår bra.

Genom att låna några strofer ur denna underbara text från Nisse Hellberg och Wilmer X från deras platta "Hallå världen!" som kom -95 kan jag dra täcket över huvudet och somna om denna snöfyllda måndag. Behöver inte komma på några egna bloggrader i dag. Men till er alla som snart ska skrapa snö och is från bilrutan eller vänta på svinkalla perronger dit tågen aldrig kommer säger jag bara: Håll ut kamrater - vi går mot ljusare tider! (Vilket också innebär att man måste dra ner rullgardinen för att somna om måndagsmornar efter klockan åtta. Men det är smällar man får ta...)

Uppsala 2012-01-23

Jepp - våren är sannerligen på väg!

Jag fick det bekräftat i går när jag arbetade på Gränby 4H-gård där en av tackorna just hade nedkommit med ett välskapt lamm. Nyfiken, sprallig och spänd på vad livet har att erbjuda vinglade lammet mot mig med stora, mörka ögon.

Låt oss hålla tummarna för att vintern inte slår till med chock-kyla och kaos-väder (Aftonbladets benämningar) för det är egentligen för tidigt för lamm att se dagens ljus redan i januari. Men den förmaningen brydde sig varken tackan eller lammet om att lyssna till.

Uppsala 2012 - 01 - 15

 Tackan på bilden har bara en tillfällig formsvacka just nu. I vanliga fall är hon också sprallig, nyfiken och med ett knivskarpt intellekt ...

Foto: Fotoakuten.se