Tack Labanskolan!

Tre veckor av bejublade teaterföreställningar är till ända. Hundratals barn och vuxna har sett ”Pippi Långstrump i nutid” i den fina teatersalong i Gränby. Eleverna/skådespelarna har vuxit i självkänsla och samarbetsförmåga i en föreställning som sjuder av liv och lust.

I finalen av ”Pippi Långstrump i nutid” är alla skådespelarna med på scenen. De skrattar, sjunger, dansar, spelar, ler mot varandra och lever. Här och nu. I färgsprakande teaterkläder som glittrar i strålkastarnas ljus och till dunket av bastonerna i låten ”Jag ljuger så bra”.

Jag har sett scenen många gånger men blir ändå lika rörd och glad.

I nästa stund fylls mitt sinne av vrede då jag tänker på skolminister Jan Björklunds ord från Särskolans rikskonferens i Norrköping i slutet av mars 2007. Han berättade hur han upplever att ”naturen är grym och orättvis” varje gång han besöker skolor med elever som har funktionshinder. Det är inte särskilt svårt att tolka hans uppfattning att ingen förälder vill ha ett barn som går i särskolan. Men Jan Björklund vet inget om barn och framförallt inte om barn med funktionshinder. Hans inlevelseförmåga och fantasi är inte så utvecklad att han kan förstå att föräldrar till barn i särskolan är stolta över sina barn. För vi är stolta föräldrar. Precis lika stolta som föräldrar till normalstörda barn och ungdomar.

Jag har sysslat med skolfrågor i trettio år som förälder, lärare, utbildare och journalist. Min erfarenhet säger mig att särskolan inte behöver en egen skolform men att det är grundskolan som ska närma sig särskolan – och inte tvärtom. Labanskolan ser till helheten hos varje elev, uppmuntrar till samarbete där de hjälps åt utan att konkurrera. Och det viktigaste vid allt lärande: Man får ha roligt. Glädjen och humorn är de främsta ingredienserna för motivation. Med den nödvändiga motivationen kommer nyfikenheten att lära. Lusten att lära för livet och inte för skolan.

Lasse Nohrstedt

Foto: Satyan Gohil