Lycklig måndag - får får får?

Folk har mejlat, ringt, skickat brev, stoppat mig på gatan och undrat "Hur går det, hur går det Lasse??" Hundratals människor, ja kanske tusentals har engagerat sig i det lilla lammet på Gränby Gård som föddes så tidigt i januari.

Till alla er kan jag nu ge ett lugnande besked. Lilla lammet lever och har hälsan, hon får dessutom snart sällskap av fler ulliga kompisar.

Säkert har många av er liksom jag undrat över beteendet hos våra svenska husdjur. Om varför de är som de är. Om hur de blivit som de blivit.

Om jag låt oss säga möter Haglunds ungtjur lös på vägen mot sjön i Saxe, så blir jag livrädd och sätter mig i säkerhet uppe i ett träd, eller som senast i en eka på sjön. Tjuren visar helt tydligt aggressivitet och ett beteende som får blodet att stelna i mina ådror. På samma sätt när jag ska ge getterna hö på Gränby Gård. Är bocken därinne så har jag hela tiden koll på var han befinner sig och när jag kan vänta en attack.

Låtsas för en stund att du går på vägarna i södra Indien istället. Du möter kor, tjurar med en och en halv meter mellan hornspetsarna, getabockar och lösspringande hundar i massor. Men du bryr dig inte, inte heller dem. Ni möts på en halvmeters avstånd och ger varandra en blick och kanske ett "god morgon" eller "vannakam". Det finns ingen rädsla eller oro i mötet.

Varför har det blivit så här? Jag antar att ni liksom jag ibland använder sömnlösa nätter till just denna fråga. Och jag vill gärna ha era synpunkter och kanske rent av svar på denna fråga.

Bästa - och mest trovärdiga - svar premieras med en lungi (kjol för män) eller en kurtha (dress för kvinnor). Man kan också välja ett halvt kilo Lindvalls kaffe istället.

2012-03-05

Svaret på veckans rubrikfråga är givetvis "Nej". Får får lamm.